Samuels barndomshistoria

Hej!

Jag tänkte börja berätta lite om mig själv och varför jag vill hjälpa barnen på detta handikappsbarnhem i Challagundla/Indien.

När jag var i cirka fem år, så dog min pappa i tuberkulos och cirka en månad senare så blev min mamma mördad på en biograf.  Man tror att det antingen var en olyckshändelse eller någonting med släkten att göra. På morgonen efter min mammas död kom en polis på motorcykel till hyddan och berättade att min mamma hade blivit mördad, sedan åkte han därifrån och lämnade oss. Då var min syster bara ett år gammal och vi fick klara oss själva. Släkten bodde i närheten men de ville inte ta hand om oss. Innan mina föräldrar dog så hade jag tre olika jobb; jag var bollkalle på en tennisplan, skrotsamlare(man gick efter järnvägs spåren och samlade järnmalm som man sedan sålde till skrotsamlare)men det viktigaste jobbet var kovaktare.  Av de pengar jag fick av alla jobb lämnade jag till min mamma.  Men när mina föräldrar var döda så kunde jag inte fortsätta att arbeta, för att jag behövde ta hand om min syster. Därför fick vi inte in några pengar och vi fick tigga på gatan.

Man vet inte riktigt hur länge vi fick klara oss själva på gatan.  Det kan vara allt mellan några veckor till 6 månader.  Det var en ”granne” som städade hos en barnhemsledare, som berättade att han kände två föräldralösa barn och undrade om barnhemmet kunde ta emot de föräldralösa barnen. På det viset så hamnade vi på ett barnhem som låg i Narasaraopet.

På det barnhemmet fanns det 60 killar och 60 tjejer. Vi bodde i separata byggnader, tjejer och killar för sig. De som var på barnhemmet var mellan 10-14 år, jag och min syster var yngst.

På barnhemmet så gick man upp vid halv sex på morgonen och då hade vi morgonsamling. Eftersom att barnhemmet var kristet så bad och sjöng man på den stunden. Alla barn hade någon form av individuell syssla eller grupp- sysslor, det kunde vara allt ifrån att sopa på marken, hjälpa till i köket, hämta vatten och sköta om korna. Allt var väldigt organiserat, och man var tvungen att följa alla regler, för annars fick man stryk. Efter morgon stunden och morgon sysslorna så skulle man göra sina privata sysslor, som att borsta tänderna och tvätta etc.

Vid halv åtta tiden så åt man frukost. Efter frukosten så hade man praktisk yrkes utbildning t.ex. sy kläder eller att göra plast mönster på stolar eller sängar. Var man tillräckligt duktig så kunde man få en sy maskin eller något när man slutade på barnhemmet så att man kunde försörja sig. Efter den praktiska utbildningen så åt man lunch. Sedan hade man uppgifter som att till exempel samla ved.

Sedan vid klockan fem så var det barnhems sysslor igen. Middagen var vid klockan sex, och därefter var det kvälls samling mellan sju och åtta. Vid klockan nio så skulle man vara i säng så att man var utvilad tills nästa dag.

Varje söndag så gick man till kyrkan, man fick även en lite mer festlig middag med kyckling eller kött.

På den här tiden så var barnhemmen mer välorganiserade och strukturerade, barnhems ledare hade många sponsorer från Indien men även från Sverige, Tyskland och USA. På den tiden hade han cirka 25 stycken barnhem runt om kring i delstaten Andhra Pradesh.  På den tiden så fick man vara högst tre år på ett barnhem. Men eftersom att jag och min syster var yngst av alla så fick vi stanna kvar på barnhemmet ett år till.

Efter fyra år så fick vi lämna barnhemmet i Narasaraopet och flytta till ett annat barnhem som låg 20 mil söderut som hette Ongule.  Det var ett handikappsbarnhem som leddes av en svensk barnhemsledare som hette Elisabet. Hon och min nuvarande svenska mamma hade gått sjuksköterska utbildningen tillsammans och hon visste att de ville adoptera ett barn. När vi kom till barnhemmet blev vi tillfrågade om vi ville bli adopterade till Sverige.

Vi behövde åka ytterligare 25 mil för att få tillstånd att åka till Sverige. Och därför behövde vi också flytta till ytterligare ett annat barnhem, det barnhemmet låg nära Chenai (Madras). På det barnhemmet var vi i ett halvt år, för att fixa passen innan våra svenska föräldrar kom.

9 april 1979 landade jag och min syster på svensk mark.

Med varma hälsningar, Samuel

Kommentera